Svar på kommentar

Tänkte jag skulle svara på den här kommentaren eftersom det fanns önskan om det :)

Först när jag läste kommentaren tänkte jag "Vadå unga föräldrar?" innan jag insåg att jag och Victor är nog rätt unga ändå om man ser det ur perspektivet skaffa barn. Som det ser ut idag verkar det inte vara "normalt" att få barn förrän man är 30+, berest, jobbat sig upp i karriären osv..

Men till saken då - Jag ser jätte mycket fram emot familjelivet som väntar! Det här med "leva livet" innan man får barn tycker jag är ett sådant luddigt begrepp. Är det verkligen att leva livet att festa varje helg, vara dyngrak och ligga bakfull en hel dag? Eller måste man resa jorden runt ensam och se allt för att anse att man lever livet? Eller lever man livet när man får vara med och se utveckligen av sitt barn och vara en stor del av en liten människas liv? Leva livet är ett stort begrepp och för varje enskild människa har det sin egna betydelse. För mig börjar livet nu! Nu ska jag tillsammans med min älskade sambo få en större roll i livet, vi ska bli föräldrar. Allt jag har gjort innan har inte känts i närheten så betydelsefullt och stort som just detta :)

Sen när det kommer till begränsningar, självklart kommer det begränsningar med ett barn. Vare sig man vill eller inte måste man växa upp och ta ansvar. Nu är det inte längre en själv som man har att tänka på utan en liten individ som ännu inte kan klara sig själv. Men helt ärligt så kan jag inte tänka mig att jag kommer känna mig begränsad överhuvudtaget. Jag är klar med min utbildning och kommer återgå efter mammaledigheten till jobb, så på den biten känner jag ingen begränsning :) Att inte kunna gå ut en helg och vara "fri" känner jag inte heller kommer vara något problem eftersom jag inte är så som person. Egentid kanske inte kommer vara prio1 längre, men o andra sidan är vi två stycken och det kommer självklart underlätta mycket också :)

Så kort sagt ser jag absolut inga problem att vara ung och bli föräldrer, inte om man ser det utifrån mig och Victor. Sedan om man känner sig tveksam att bli bunden och inte tycker att man "levt livet" klart så är det givetvis klokt att vänta. Men vi kommer börja leva våra liv nu med våran lilla prinsessa :)

Blev ett långt svar nu men jag hoppas att du fick svar på dina frågor :)

(Måste bara poängtera innan någon tar illa vid sig - jag ser det absolut inte som något dåligt att folk väljer att vänta för att dom har andra värderingar än vad jag har. Alla är vi olika och tur är väl det!)

Åh tack, sådär känner jag med! Jag fattar inte varför det ska vara sån hysteri om att man måste ha gjort ALLT innan man skaffar familj, som att livet tar slut då... För mig så börjar livet på riktigt då, då får man plötsligt än viktig mening med sitt liv och åh vad jag längtar! Tänk att få se sitt lilla barn växa upp. Och varför inte resa tillsamman med sin familj i stället för att åka jorden runt ensam?

Jag vill inte vänta tills jag är 30 +, varför dra ut på en så naturlig process så länge? Min kropp skriker redan nu att den är redo och jag kan knappt slita ögonen från alla små, underbart gulliga, ungar. Sen har jag inte tänkt att skaffa barn än på några år, är 19, men om hela jag redan nu skriker om att jag är redo så känns det helt sjukt att "behöva" vänta elva år till! No way...

Jag förstår inte heller varför man "måste" ha gjort och upplevt vissa saker innan det anses vara okej att skaffa barn.



Jag har under hela mitt liv varit en väldigt lugn och stillsam person som inte känner något behov av att festa (har varit nykterist i hela mitt liv. Inte druckit en enda droppe), resa eller "leka av mig" utan jag föredrar att vistas där jag trivs, d.v.s. hemma.



Varje gång jag nämner att jag vill skaffa barn frågar alla:"Varför har du så bråttom?". Grejen är den att jag inte har bråttom, utan grejen är den att jag längtar så fruktansvärt! Längtan har funnits hos mig i 4 års tid nu och längtan växer sig bara starkare och starkare. Det ska tilläggas att jag har varit gravid (-08), men det slutade i en abort pga. att den blivande fadern misshandlade mig regelbundet.



I dagsläge lever jag tillsammans med en 3 år yngre kille som jag definitivt vill skaffa barn med, helst om 1-2 år. Han samtycker dock inte, utan vill vänta tills vi är utbildade (jag ska inte läsa vidare) samt att vi båda har jobb. Han kommer förmodligen att läsa vidare direkt efter gymnasiet (vi går i åk.2) och detta innebär att jag måste vänta i 5-8 år till innan vi kan skaffa barn. Då är jag 27-30 år och jag vet inte om jag är beredd att vänta så länge.

Jag håller med, man får se till att leva sitt liv även med barnet. Kan inte tänka mig något mer fantastiskt. Klart att man kommer att vara en del begränsad men det är verkligen hur mysigt som helst. Innan jag fick barn älskade jag och resa och nu i vinter planerar jag och familjen en resa till USA. Ser mig inte alls begränsad för att jag har en liten baby :)

Tycker ni skaffar i bra ålder, det där känner man själv när man vill och inte =D. man kan som sagt leva livet trots att man har barn =D



Taccck glad jag blir

kramar

Namn:
Kom ihåg mig?

E-mail: (publiceras ej)

Blogg/Hemsida:


Vad har du på hjärtat?